| |
Pionjärerna inom frimärkstillverkningen var beroende av trycktekniker, när efterfrågan ökade krävdes effektiviseringar.
 /Historia/historia-tillverkning
Pehr Ambjörn Sparre var den första tillverkaren av svenska frimärken, produktionen startade 1855 med maskiner (tryckning, perforering och gummering) inköpta i från England. Det var ett riksdagsbeslut från 1854 om att införa enhetsporto och frimärken som initierade avtalen mellan Generalpoststyrelsen och Sparre.
I slutet av 1871 efterträddes Sparre som frimärksleverantör av Pehr Olof Bagge. Tillsammans med Bagge tecknades också kontrakt om påstämplingen av valören på Sveriges första frankokuvert och postkort.
Pehr Olof Bagge avled redan hösten 1872 och kontrakten överfördes därefter till brodern Jacob Bagge. I samband med beslutet om att istället för att använda frimärkspapper från Tumba skulle frimärkstillverkaren själv anskaffa valfritt papper, detta medförde påtrycket av kontrolltecknet "blått posthorn" på arkens baksida.
År 1920 startade postverket ett eget tryckeri för framställning av frimärken.
Vid framställningen av svenska frimärken har flera olika tryckförfaranden används. Från 1855 och fram till 1897 skedde tillverkningen uteslutande i boktryck. Boktrycket efterträddes av koppartryck, en tryckmetod som användes fram till 1910 talets slut. 1920 utkommer istället frimärken i ståltryck.
Frimärkspappret levererades av Tumba pappersbruk i ark, som benämndes helark, och som enlig Sparres kontrakt med postverket var av sådant format att varje blad eller halvark (karta) lämnar utrymme för 100 frimärke. I kartans fyra hörn var det handgjorda pappret försett med ett vattenmärke som utgjordes av ett ornament bestående av slingor, kunglig krona och parallella linjer.
Stickneypressen 1920 - 1938
När Postverket köpte den nya cylinderpressen – Stickneypressen – skedde ett genombrott i produktionen av svenska frimärken.
Tidigare hade alla svenska frimärken tryckts med plana liggande plåtar där måttanpassade pappersark placerades ett och ett för tryckning. Stickney pressen var en cylinderpress där en stor pappersrulle användes vid tryckningen vilket gav långa pappersbanor (band) av frimärken och därav kommer begreppet bandmärken.
Goebel-press 1938
Först ut var Swedenborg kartan, det första s.k. "moderna bandmärket". Tryckpressen var en rotationskpress avsedd för tryckplåtar i stålgravyr. I den nya Goebelpressen användes en hel cylinder om 340 märkesbilder istället för hopfogade halvcylinderplåtar som användes i den äldre Goebelpressen. På grund av detta finns inga avtryck av plåtskarven på de tryckta kartorna.
År 1948 kompletterades Goebelpressen med en ny frimärkspress, den kallades för WIFAG-pressen och 1964 levererades Goebel II som i motsatts till Goebel I och WIFAG kunde framställa frimärken även i två- eller trefärgstryck.
 Källa: Postmuseum i Stockholm
För de svenska bandmärkena användes stålgravyrtryck och de första originalgravyrerna utfördes 1919 av British American Bank Note Co. i Ottawa Kanada. Dessa originalgravyrer var avsedda för de 1920 utsläppta 3, 5, 10, 15, 20, 30 och 40 öres märkena och de först 1922 utsläppta 35 och 40 öres märkena.
Med anledning av Ottawa gravyrernas bristande kvalité har flera av originalgravyrerna retuscherats eller eftergraverats. Även nya svenska originalgravyrer ersatte Ottawa gravyrerna och nya tryckplåtar skapades. De märken som i värderingskatalogerna benämns som typ I är tryckta med Ottawa plåtar medan typ II är tryckta med plåtar graverade i Stockholm.
Riktpunkterna har fått filatelistisk betydelse för särskiljande av bl.a. Ottawa- och Stockhomsplåtar. Särskilt hos frimärkena Gustav V en face och 30 öre lejon där eventuella riktpunkter avgörande för klassificeringen.
När bandfrimärkena trycktes med Stickneypressen förbereddes tryckplåtarna med 4 mycket små hörnpunkter, dessa hörnpunkter blir synliga på ark med plåtskarv. Utifrån de fyra hörnpunkterna präglades också ritningspunkter på rektangelns sidor.
Mellan de präglade punkterna ritades sedan 9 horisontella och 17 vertikala linjer som tillsammans bildar ett rutnät med 170 fält. Där linjerna skär varandra i rutnätet präglades en riktpunkt som tillsammans med överföringsrullens riktstift skulle centrera kontramatrisens läge då man präglade cylinderplåten.
Tanken var att ritningspunkternas placering skulle vara inom märkesbilden och på så sätt osynliga, men det är inte ovanligt att punkterna hamnade som små färgfläckar ovanför eller under märkesbilden. Det är med dessa riktpunkter som man bl.a. kan särskilja Ottawa- och Stockholms plåtar ifrån varandra.
Det krävdes stor noggrannhet när man ritade upp plåtens rutnät, det var viktigt att ritningslinjerna täcktes av märkesbilden och var så pass tunna att de inte behöll någon färg efter avtorkning. I de fall detta förfarande inte hanterades korrekt åstadkom dessa linjer avtryck i marginalen på det färdiga märket.
Grövre lodräta färglinjer ska inte förväxlas med ritningslinjer (plåtupplinjeringslinjer), dessa grova linjer uppkom av överföringsrullens hårda och vassa kant. Vid präglingen av plåten har denna på grund av ojämnheter i godset buktats vilket kan medföra avtryck på det tryckta märket.
Riktpunkter, hörnpunkter och ritningspunkter är någorlunda lika, men ritningspunkterna är mindre än riktpunkter och hörnpunkter. På Stockholmsplåtar användes ett slagverk när riktpunkterna präglades och blev därför alltid runda, på Ottawaplåtarna användes troligen en gravörstickel för att sätta ut en riktpunkt vilket inte ger samma rundhet.
 Källa: Sveriges Frimärken 1920 - Georg Menzinsky,
överföringsrulle med kontramatris och riktstift
 Källa: Sveriges Frimärken 1920 - Georg Menzinsky, uppritad (plan) plåt
 Riktpunkt
 Riktpunkt
 Hörnpunkt
Tryckplåtarna till medaljongemissionen bestod oftast av 200 märkesbilder grupperade i två fält med 100 märkesbilder i varje, det finns undantag med endast 100 märkesbilder. Beroende på hur de båda plåthalvorna sammanfogades vid tillverkningen uppstod olika sammansättningar:
- vända åt samma håll - Ställning S
- vända åt motsatt håll - Ställning M
På tidiga helark placerades plåtsiffran mellan de två kartorna, när helarket sedan delades till två halvark (kartor) hamnade plåtsiffran ibland på den ena eller den andra kartan och i vissa fall hamnade delar av plåtsiffran på båda kartorna. På kartor där man endast ser delar av en plåtsiffra är det svårt att med säkerhet veta vilken plåtsiffra som verkligen gäller.
På senare tryckplåtar flyttades plåtsiffran närmare själva märkesbilden.
Sammansättning Ma:
Motsatt håll, märkesbilderna på vänster trycksida (höger tryckplåt) är upp och ner och plåtsiffrans placering är i mitten mellan kartorna. Sammansättning Ma finns både med romerska (MaR) och arabiska plåtsiffror MaA.
Sammansättning Sa/Sb:
Samma håll, märkesbilderna på höger och vänster trycksida är båda rättvända och plåtsiffrans placering är i ovankant på sammansättning Sa eller på två ställen på sammansättning Sb. Sammansättning Sa finns både med romerska (SaR) och arabiska plåtsiffror SaA medans sammansättning Sb endast existerar med varianten SbA.
Sammansättning Mc:
Motsatt håll, märkesbilderna på vänster trycksida (höger tryckplåt) är upp och ner och plåtsiffrans placering är på två ställen mellan kartorna skilt från varandra. Sammansättning Mc finns endast med arabiska plåtsiffror McA.
 Sammansättning MaR
 Sammansättning MaA
 Sammansättning SaR
 Sammansättning SaA
 Sammansättning SbA
 Sammansättning McA
Innan ett nytt frimärke trycktes har en rad olika förarbeten genomförts. Man har tagit fram förslagsritningar och skapat en gravyr som sedan använts för att framställa tryckmateriel. Under denna procedur har man även tagit fram provtryck för att säkerställa arbetets kvalitet samt att välja frimärksfärg.
När en originalritning godkänts får gravören (koppartryck och ståltryck) i uppdrag att framställa en gravyr, under arbetets gång händer det att gravören vill kontrollera sitt arbete och beställer då ett arbetsavdrag. Ett arbetsavdrag kännetecknas av att de visar en ofullständig gravyr. När gravören fått fram en färdig gravyr beställs ett gravyravdrag, gärna i olika färger, som används för bedömning av arbetet.
Nytryck är frimärkstryck där man använt samma tryckmateriel som för originalet, märkena är tryckta i efterhand.
Eftertryck är frimärkstryck där man inte använt samma tryckmateriel som för originalet, märkena är tryckta i efterhand.
Det papper som användes för 1868, 1871 och 1885 års tryck var detsamma som användes för samtida tryck. För 1885 års tryck användes dock papper med marginalvattenmärke II.
Vid den första upplagan 1868 blev 9-blocket placerat till vänster på halvarket, vid den andra upplagan 1868 samt 1871 blev 9-blocket placerat till höger på halvarket.
Vid 1885 års tryck gjordes 9 tryck på varje halvark och för att få tillräckligt stora marginaler på 9-blocken kunde man inte undvika att de 9-block som trycktes på halvarkens hörndelar fick med sig delar av marginalvattenmärket.
Mer om eftertrycken hittar du här.
Det förekommer en del förfalskningar och är man inte uppmärksam kan det bli en dyrköpt historia. Ibland är det svårt att avgöra om ett frimärke är äkta och just därför är det alltid bra att köpa dyrare frimärken tillsammans med någon form av intyg.
Bilden visar den välkända gula Tre Skill. Bco och eftersom det endast finns ett känt exemplar av detta märke är sannolikheten närmast definitiv att detta block är en förfalskning. Studerar man detta block lite närmare finner man flera detaljer som verkligen bevisar att det är en förfalskning, det använda pappret är kanske det mest avslöjande. Man kan säga att det är en "kul" grej från Asien...
 Förfalskning Tre Skill. Bco
Under kontrollerade former paketerades arken, kontrollräknades och stämplades innan de levererades till postkontoren. Bilden visar en leveransklar försändelse med "20 halfark", 2000 st 3 öre brun av Lilla Riksvapnet.
Notera benämningen halfark (numera används benämningen karta), vid tillverkningen trycktes ett helark med 2 x 100 märken som sedan delades till 2 halvark med 10x10 märken i varje karta.
|