| |
Olika perforeringsmetoder har använts för att stansa de hål som bildar frimärkets tänder när arken delas.
 /Historia/historia-perforering
Under åren 1855-1876 är alla frimärken 4-sidigt tandade och tandningsmåttet är 14 (d.v.s. 14 tandspetsar per 20 mm). Frimärkena är arktandade och har därför alltid symmetriska hörntänder.
Under åren 1876-1920 är liksom tidigare år alla frimärken 4-sidigt tandade men tandningsmåttet är 13, även under denna period har frimärkena symmetriska hörntänder.
Under åren 1920-1936 är frimärkena vanligen 2-sidigt tandade 9,75 och otandade på de vågräta sidorna men en del frimärken är 4-sidigt tandade 9,75. De 4-sidigt tandade frimärkena är linjeperforerade och har därför oftast inte symmetriska hörntänder. Det förekommer även 2-sidigt tandade 13.
Från 1938 och fram till år 1955 är frimärkena vanligen perforerade med 12,75 och de flesta frimärkena är 2-sidiga men även 4-sidiga och 3-sidia förekommer. Fram till 1941 förekommer också par av 4-sidigt och 3-sidigt perforerade frimärken.
Arktandade frimärken uppvisar alltid likformade hörntänder medan kamtandade frimärken vanligen har övre eller undre paret hörntänder något, ibland mycket förtjockade.
De allra flesta frimärkena perforerades från 1912 med det nyanskaffade kamtandningsaggregatet. Aggregatets kapacitet var ungefär fyra gånger högre än de tidigare använda arktandningsaggregaten, varav två sådana användes under denna period. Kamtandningsaggregatet perforerade även övre och nedre marginalerna.
Före 1912 fanns endast arktandningsmaskiner för perforering av frimärken i Sverige och detta finns beskrivet i handboken och i Hugo Olsson och Fredrik Benzingers utmärkta bok om periodens frimärken från 1948. Även efter 1912 har de äldre arktandningsaggregaten använts.
Övre bild: Kamtandning, ett arbetsmoment
Nedre bild: kamtandning, flera arbetsmoment med förskjutning
- A - 2-sidig perforering
- BB - 3+3 sidig perforering
- BC - 3+4 sidig perforering
- Bh - 3-sidig perforering skuret höger
- Bv - 3-sidig perforering skuret vänster
- CB - 4+3 sidig perforering
- C - 4-sidig perforering
- D - 2-sidig vinkelskuren perforering
- DD - 2 sidigt vinkelskuren perforering
- SX - Par med två olika motiv
Kamperforerade helark har alltid perforering i arkramen. I ett arbetsmoment perforerades 10 frimärken åt gången, därefter hoppade verktyget en frimärksrad för att fortsätta perforeringan av nästa 10 frimärken.
Hoppet mellan frimärksraderna orsakade de olikformade hörntänderna på frimärket, verktyget hade svårt att centrera så det förekommer också glapp.
Alla kamperforerade ark har på den högra eller vänstra sidan märken efter klämmor som användes för att mata arket vid perforeringen, dessa märken är alltid placerade på motsatt sida i förhållande till plåtsiffran.
På liknande sätt som vid arktandning "nålades" helarken i ramar med hjälp av riktkors/riktpunkt/riktlinje, därefter fästes klämmor i de båda sidmarginalerna. Klämmornas uppgift var att hjälpa till med att mata fram arket så att kamperforeringen kunde genomföras. Det är efter dessa klämmor som matningsavtrycken uppkommer på samtliga kamtandade halvark.
Arkperforerade helark har inga stansade hål i arkramen, alla 100 frimärken perforerades samtidigt med hjälp av en handpress.
På liknande sätt som vid kamtandning "nålades" halvarken i ramar med hjälp av riktkors/riktpunkt/riktlinje, därefter perforerades halvarken i ett arbetsmoment. Troligen nålades 5-10 ark åt gången i ramen innan perforeringen genomfördes.
Den mest moderna typen av perforering är linjeperforering som kan genomföras på flera olika sätt. För frimärken som perforerades med kamperforering är hörntänderna i regel parvis överensstämmande och hos arkperforerade frimärken är frimärkenas alla hörntänder överensstämmande, men hörntänderna hos linjeperforerade frimärken har alla hörtänderna olika utseenden. Linjeperforerade frimärken har dessutom skiftande tandningsmått.
Vanligast vid linjeperforering har varit att även arkens samtliga marginaler genomperforerats.
I den Stickney-press som svenska postverkets frimärkstryckeri använde åren 1920-1938 blev resultatet linjeperforering medan den Goebel-press som togs i bruk 1938 levererade frimärkena efter arkperforeringsprincipen, första frimärksleveransen tryckta med Goebel pressen var Swedenborg frimärkena.
De flesta bandmärkena perforerades lodrätt och skars sedan i vågräta remsor. När pappersbanan passerade valsarna perforerades frimärkspappret av de 20 nålrader som befann sig på första valsen. Den övre valsen hade nålrader och den undre valsen hade hål för nålraderna. Nålraderna hade ett inbördes mellanrum på 93/4.
Andra valsen skär pappret med hjälp av 11 knivar, denna byts ut i de fall 4-sidiga arkremsor skulle tillverkas. På valsen för 4-sidiga arkremsor satt nållinjerna i cirklar runt valsen.
På grund av att frimärkstillverkningens maskiner hade dålig precision finns det en hel del varianter av bandfrimärken med olika god centrering och perforering.
Bandmärkena har skiftande perforering och man tror att detta har sin förklaring i att det uppstod nålbrott (slitage) när maskinerna användes. För att undvika nålbrott kortade man ner nålarna något (1921), detta påverkade då avståndet mellan nålhålen. Den lodräta perforeringen blev fortsatt 93/4 men den vågräta perforeringen justerades till 10.
De första 4-sidiga bandmärkena som uppvisar 93/4 perforering runt om är:
- 20 öre blå - Gustav V en face
- 5 öre grön - Lejon (typ 1)
- 30 öre brun - Lejon
- 10 öre röd - Gustav V en face
- 20 öre blå - Gustav II Adolf
Alla andra senare 4-sidiga bandmärken har perforering lodrätt 93/4 och vågrätt 10.
 Källa: Om at samle svenske båndmärker av Palle Laursen
|